Jennie reste runt jorden och Larsson berättar gärna om då, nu och kanske sen.
Malmö majslut 08. Känns som hemma, för mig.
Skönt är det att avbryta en joggingtur för att hänga på en kompis till beachvolleyplanen som han är på väg till. Nåt visst är det att känna igen sin Ica-tant med whiskeyrösten. Fint är det att veta att jag ska vara här ett tag nu, i en lägenhet med behändigt avstånd till park, torg och vänner.
Ibland får jag en känsla av att jag börjar om, men det kanske inte behöver betyda en tillbakagång?
Det verkar som att nån jävel använder mitt visakort. Tre gånger de senaste dagarna har Hostelworld dragit pengar från mitt konto. Inga jättesummor, snarare i prisklassen av bokningar.
När jag först upptäckte det försökte jag hitta ett sätt ett kontakta Hostelworld. Det var typ stört omöjligt. Det slutade med att jag tryckte reply på en bokning jag fått och skrev ett ödmjukt argt mail. Jag har, föga överraskande, inte fått nåt svar.
Lurt, inte sant?
Jag har ett gäng tidigare bokningar på mitt kontoutdrag – för jomenvisst, jag har bokat så många rum/sängar via dem att jag till och med är vip dessa dagar. Jag har aldrig haft några som helst problem. Så nu, när jag har kommit hem, snos typ min sista hundralapp.
Men nu är det slut på det. Kortet är spärrat.
Magnus Carlson sjöng följande för mig precis:
“Deep inside, something cries
I know that I was born to live, I know that I was born to give
And not just to survive.”
Efter en papper- och myndighetsdag tackar jag Weeping Willows för det. Jag minns för övrigt en annan gång när jag berördes extra mycket av dem, då sjöng han Welcome home to my broken promise land medan jag körde bil genom en skog.
Jag snubblade precis över en miniatyr av världsbilden – där världens population är krympt till 100 personer. Jag har hört talas om den i periferin förut, men aldrig haft tillfälle att trycka på play. Så ja, följ gärna länken om du känner för att få lite perspektiv av typen att du är rikare än de allra flesta en dag som denna.
Det är väl härligt att Jennie kan få leka lite med sin bloggrubrik när Larsson har ätit för många torkade aprikoser för att riktigt finna lusten att gå och lägga sig.
Förresten, för er som inte vet vad det boråsiska ordet tjiligt betyder kom jag på idag att McDonalds fiskburgare är något av en synonom. Det slog mig när jag åt Burger Kings motsvarighet, efter att jag och brorsan gett upp jakten på ett prisvärt, någorlunda billigt söndagsmiddagsalternativ i centrala Göteborg och dessutom fått varsin gratis kaffe när det tog åtta minuter att få klart fiskburgaren. Det är sällan tjiligt hamnar i min mun nu för tiden.
Jag började räkna på när jag senast sov själv. Och då menar jag inte utan sällskap i sängen, för sånt är mitt läge i stort sett varje natt sedan en ännu längre tid tillbaka. Nej, jag tänker på hur länge sedan det var jag hade en lägenhet bara för mig under en natt. Så vitt jag kan minnas har det inte skett sen augusti förra året. Jag har sovit i hotellrum, gästrum, bungalows och även en sovsal i Harlem helt själv. Men en helt vanlig jäkla lägenhet? Nä. Jo förresten, jag sov ju i min halvtomma lägenhet i Jönköping några nätter i oktober. Men det var mest konstigt, det var liksom ett märkligt sammanträffande att den var tom när jag behövde den.
Nu ska jag i alla fall göra det, i flera nätter. Det känns mest skönt. Det är tyst, rogivande. Och efter en natt i brorsans för korta soffa med en kropp som sprungit 21 km är min gamla säng som bor i mammas lägenhet ett kärt återseende.
Idag är en dag när jag känner mig nöjd. För igår tog jag mig runt Göteborgsvarvet.
Sakta med säkert betade jag av kilometer för kilometer och efter 10 (som väl typ är så långt som jag någonsin sprungit förut) var det en något av en triumf varenda gång jag passerade en ny skylt. Jag sög åt mig energi av dragspelsgummor, kids som skrek heja heja och gäng som satt i fönster och klappade händer för att de var riktigt glada.
Jag och min min brorsa Andreas startade ihop, men jag släppte hans rygg i folkmassan efter två km.
Två km senare, strax innan Älvsborgsbron, började jag tänka onda tankar av typen oj, oj det här är jäkligt långt, jag kommer nog inte klara det här. Och i takt med det fick jag ont i magen. Aj aj, sa jag och körde igång min springmusik i hopp om positiva minnen. Säkert! hann knappt sjunga klart första låten innan jag var uppe på bron där jag såg en gammal JP-kollega. ANNA, skrek jag och sen tog vi följe ända till nästa bro. Vi pratade och var nöjda där ute på Hisingen. Jag minns 11-skylten speciellt mycket – för då hade vi ju kommit mer än halvvägs, som jag tjoade.
När den andra bron över Göta Älv var avklarad sprang jag bara på, sakta men säkert mot målet. När jag närmade mig Avenyn tänkte jag mycket på att jag aldrig riktigt gillade att springa trots att jag alltid sportade när jag var yngre – jag fuskade alltid med löpsommarträningen till exempel. Gamla tränares ord ekade i mitt huvud och jag skrattade gott åt dem. Haha, långsamma kylskåpet Larsson klarade det. Hon sprang hela vägen och kom inte ens sist. Ha ha.
När jag passerade fotograferande brorsan på Vasagatan tyckte han att jag såg stark ut och jag, jag kunde inte annat än le åt hela grejen:
2.18 blev tiden på min resa. Sakta men säkert, som sagt.
Sen jag kom hem har jag otäckt snabbt blivit uppdateringssjuk. Jag trycker på uppdatera på mina mailsidor fast jag vet att de nya gör sig påminda per automatik, jag drar upp mobilen ur väskan för att kolla så att jag verkligen inte har missat några sms, jag känner behov av att skriva blogginlägg, jag slår igen datorn för att sedan öppna den för att bara kolla en enda grej till…
Och jag fastnar jag lätt på andras bloggar, nya och gamla. Idag skrattade jag till exempel högt åt Jonas Joggar, som visade sig vara nedlagd sedan ett halvår tillbaka, efter genomfört maratonlopp. Ha ha ha, garvade jag så där med skräckblandad förtjusning – med tanke på att jag ska springa dubbelt så långt som jag någonsin sprungit i ett sträck imorgon.
Hur hamnade jag där liksom?
Jag har även spisat Kitty Jutbrings krönikor likt jag då och går loss på godispåsar. Efter att ha njutit av Lamont-Kristoffers sprudlande kärleksförklaring till henne på en uteservering i fredags har mina ögon varit vidöppna för allt som är signerat Kitty. Av en slump (?) hamnade jag även framför avslutningsprogrammet av “Hasses brorsa….” och fnissade glatt där jag satt i min mammas badhytt på Skrea.
Kanske beror det på att jag under resan har varit allt annat än bortskämd med fri uppkoppling. Utan att utveckla det tänker jag nu koppla av och ner. Han här i mammas hus som har döpt sitt trådlösa bredband till Bajs ska få ha det för sig själv ett tag. Snart.
För först ska jag berätta att jag har varit ute i verkligheten idag också. Som den Boråsare jag är för tillfället var jag ju tvungen att kolla in invigningen av stans nya stolthet: Pinocchio. En nio meter hög gosse med guldhuvud står nu på väg in mot stan. Det var ett rejält jippo med stort pressuppbåd där jag kunde höra “sen vet jag la inte vad det hära ska va bra för” i den nyfikna massan. Höjdpunkten var när Jim Dine, konstnären himself, gick fram och hälsade på den enda i skaran med en protestskylt, tätt fäljd av sin fru med kompaktkameran redo. Han visste inte ens vad “Pinocchio är en kommunal skandal som inte ska glömmas i nästa val” betydde. Men vad spelar det för roll? Han tog i hand och såg glad.
Ja, konst ska ju väcka reaktioner som det heter. Heja Pinocchio säger jag och hör i detta nu minsann fyrverkerierna i Kulturnatten ända hit. Fint så.
Jag hade nästan glömt bort den finska skolan för discodans.
Jag minns att gamle Ted hade den här instruktionsvideon på sin dator, det var långt innan Youtube tog plats i våra liv. Av nån anledning kom den till mig när jag var ute och svängde i New York, och jag försökte berätta om den för den kvällens vänner. Det var dock svårt att återge mannen i vitt, han gör ju de korrekta stegen så mycket bättre än jag:
http://www.youtube.com/watch?v=wMAaBlcNy74&feature=related
Fötter, höfter, vänner – vi ses på dansgolvet!
(För övrigt så får kroppen godkänt efter dagens joggingrunda. Varken mer eller mindre.)
Jag älskar när det rör på sig. När det händer grejer även fast jag stänger av snoozen i min mammas gästrum och slumrar för att drömma klart – då blir jag hoppfull. Möjligheterna talar för att det inte är dags att deppa och slå på Våra bästa år.
Vi får se vad som händer. Mitt första konkreta steg idag är att jag ska ge mig ut och testa min kropp. Ett par partykvällar och en förkylning den senaste veckan samt löpardojjor som ger blåsor då och då talar mot min start i Göteborgsvarvet. Min vilja talar för. Förra året hindrade en dubbel halsfluss mig och jag är väldigt nyfiken på hur svårt det kan va att ta sig runt det där 21 km långa varvet. Speciellt eftersom brorsan är laddad.
“Ta det lugnt och njut av Folkfesten.” Så sa David när han ringde från Framtiden nyss. Han har sprungit förut och satsar på rekord, så klart. Själv vill jag bara komma i mål.
